trettonde dagen

Teckning är bra för hjärnan. Man blir vaknare. Dagen har gått åt till skapande verksamhet för den grupp jag skall dokumentera där många bitar faller på plats i själva skaparprocessen. Och då menar jag inte terapi utan gestaltning på hög nivå. Äntligen har de fått en rymligare sal än cellen 618, där de kan få spelrum för sin verksamhet. Väldigt härligt att se hur de har löst uppgiften på ett kreativt plan. När de väl kom igång med sin idé kunde man se hur deras tankar fick en förankring i verkligheten.

Dagens uppgift var att teckna kroki med kläder på och använda sin motsatta hand än vad man är van vid. Vi fick 3-4 minuters krokier där vi fick titta på vad vi gjorde och försök där vi inte fick se vad handen gjorde. Övningen var bra för att lyckas fånga väsentliga drag och poser. Att inte få titta kan vara frustrerande men gör att man använder andra sidor av sin hjärna än vad man gör när man tecknar med sin vanliga tecknarhand.

Min grupp har börjat etablera en plan och min mission är att följa dem. Det känns bra. De är så fantastiskt begåvade.

tolfte dagen

Den konstnärliga processen är viktig att få ta del av. Den är en stor vän av kreativt tänkande och målmedvetenhet. Att pröva, funkar det? Att kasta bort. Att återanvända. Att experimentera. När jag ser hur grupperna jobbar förstår jag hur samarbete kan växa genom att olika tankar får mötas. Man klipper och pusslar. Blandar och försöker hitta rätt nyans. Kan det verkligen bli något av det som man har tänkt? Det blev inte som  man tänkt från början. Processandet blir en väg till ett nytt tänkande. Varför skulle vi inte kunna använda den här tygbiten till det här? Kanske kan vi få in fler scener i vår slutversion om vi gör så här? Frågorna bollas runt och man vet inte säkert vad man får ut av de ting man bearbetar förrän en vacker dag när man ser hur det faktiskt blev. Processen är då i full gång. Det är det här vi vill dokumentera. Av den lilla idén får man näring och man gör något som ingen kunde tro var möjligt. Viljan måste ta hänsyn till hur de andra viljorna och samarbetet bör fungera för att processen ska gå vidare. En vilja vill något annat och arbetet får kanske ett helt nytt ansikte. Det där känns i luften. Hur man får med sig tekniken för att fånga det är en annan femma. Jag gör mitt bästa men känner att jag är begränsad av teknik som inte tänker som jag. Att bli vän med kameran, micken, sladden, datorn är en av mina uppgifter.

elfte dagen

Så känner vi oss som dokumenterare i stort och i smått. Var finner vi det övergripande syftet med gestaltningen? Hur fångar vi processen på ett högre plan? Varför känns alltid en filmkamera som en inbrottstjuv i våra liv? Som en övervakarare som aldrig man kan låtsas som den inte finns? För att lyckas filma en gestaltningsprocess gäller det att komma nära. Dem man filmar måste känna sig bekväma och tillfreds med det tredje ögat utan att förställa sig. I en utvecklingsprocess är detta lättare sagt än gjort och som filmare måste man ha tålamod både med sig själv, sitt media och situationen.





Med en kamera fångar man ögonblicket som annars glöms bort och försvinner. Vår kamera är där för att skildra processen som sker i grupperna när tankar och idéer vill bli en del av gestaltningen. En del tankar lyckas nå hela vägen medan andra bara blev skisser. Dessa skisser vill jag fånga. Det är dem jag är hyperaktivt intresserad av. Skisser är försiktiga och sökande. De trevar sig fram och vet inte hur de ska göra för att bli förverkligade.

En vacker dag blir en tanke som flugit runt fångad av någon som inte ger sig. Tanken ska få chansen att gestaltas på riktigt. Den har en plats i vår värld där det finns rum för dess kreativitet. Det är i det skedet, när idéerna ska lära sig krypa som den behöver kreativt stöd. Kreativiteten måste sätta fart på gestaltningen med hjälp av olika perspektiv. Hur kan en sak visas från olika håll så att fler kan förstå dess budskap? Finns det vinklar och uttrycksmedel som vi inte har tänkt på? Alla förstår inte på samma sätt och ingen har samma förkunskaper. I ett grupparbete måste bollen få gå runt mellan medlemmarna så att alla får känna sig bekräftade. Ofta kan det vara svårt eftersom ambitionerna är på olika nivåer. Har man hittat ett gemensamt mål kan man dela upp arbetet och använda gruppdynamiken på ett konstruktivt sätt. Att bara sitta vid internet och samla information, eller att bara använda sig av en vinkel kan bli bra, men världen står därute och väntar och det är nu vi har chansen att fånga den på ett personligt genuint sätt. Vi är alltid så rädda för vad andra ska tycka. Det är som en diktatur med ett visst ideal. Alla är så rädda för att göra bort sig. Gör någon bort sig så blir denna persom stämplad för att vara flummig eller udda. Det där har jag sett så många gånger ute i skolorna. Man blir som man blir behandlad. Blir man behandlad som en som har måttliga till dåliga betyg så blir man en person som presterar sämre. Detta är min fasta övertygelse och den vill jag ändra på. För att ändra på det förtrycket krävs det att man vågar ställa krav som är rimliga att uppnå men inte stanna där. det är meningen att vi ska leka med processen, vända och vrida på den och hitta det unika genom att våga göra bort oss. Den perfekta världen är ganska tråkig och inte så nyskapande. Man är så stel så att man glömt bort hur man leker eftersom man lärt sig att det är någonting som småbarn gör och det är inte någon ordning på sådant. Jag hittar inget bra ord för det men det är helt horibelt hur instängde vi är ibland. Vi köper dyra ekologiska äpplen från Argentina för att vara polistiskt korrekta medan tonvis med svenska obesprutade äpplen ruttnar bort i vårt land. Vi låter invandrare ta städjobb för att vi tycker att de talar för dålig svenska. Hur ska någon lära sig vårt språk med vår kyliga inställning? Osv.

tionde dagen

Jag såg Ernest Billgrens film Kommitten. Den handlar om en konstlärare på en konstskola som får reda på att det finns en kommitté som väljer ut vad som är riktig konst och vad som inte är gångbart. Rätt intressant och skrämmande.

Mitt första starka minne av konst? Ett minne var från femårsåldern. Jag var med och såg min mamma och pappa sätta upp en marionetteater med Griegs i Bergakungens sal som tema. Den musiken gillade jag redan då. http://youtu.be/AP5JF0k0-nU eller http://youtu.be/NtIH-00x1zw, eller http://www.youtube.com/watch?v=pBYiafZT_hw&feature=player_popout.

Senare liknande upplevelser var när jag hörde "http://youtu.be/Cm2-K6ttHYs" eller när jag flög över Kongos regnskogar http://youtu.be/DoxQs-DCmpA. Visst kan allt sådant kännas passé och ur led men det var någonstans man började förstå vad konst är. För mig kan några sträck räcka för att beskriva ett uttryck. fån världen runtom ser jag konst varje dag. som när mina barn rullar som galningar ner för en brant bland höstlöven eller när solen som ett rött eldklot går ner vid Röda Sten och en ensam man sitter på klipporna och spelar plåttunneackompanjemang.

söndag



Idag var jag med mina barn på Konstmuséet och tittade på konst av    

Jan Lööf och hann slinka upp och kolla.

Spännande med all hans fantasi och humor. Att skilja på vad som är "riktig"  konst kan alltid diskuteras men det känns bra att ge barnen upplevelser av konst som en del av deras allmänbildning.

Konst kan ju vara allt möjligt och vill alltid uttrycka något.

Jag som betraktare kan  jag ha mina åsikter och har också rätt att ha dem. Ingen annan ska dock få säga vad som är riktig konst. Precis som ingen kan säga vad som är "riktig" litteratur eller "äkta" musiksmak.

Själv ser jag gärna olika sorters konst men är ju fortfarande ganska så konservativ i mitt sätt att "se". Ju mer jag ser ju mer lär jag mig tydligen. Skulle någon konst göra anspråk på att skada någon är det naturligtvis inte fråga om en konstnärlig framställning längre utan då är det övergrepp och en fråga för polisen.

(Detta säger jag etftersom "konstnärerna" till en av installationerna på Röda Sten är misstänkt och polisanmälda för mordförsök på Lars Wilks.)

Vår konstrunda var uppskatad av mina barn. Vi såg genom små titthål med Lööfs bilder och det tyckte min femåring var jättespännande. Vi läste tre av Lööfs böcker och såg på hans gamla filmer. Det kändes som ett stort privilegium att kunna gå runt på muséet och ta del av gammalt och nytt. Picasso, Renoair, Matisse, Larsson, Krøyer, Munch, Zorn. sedan såg vi en fotoutställning av Marie Andersson. Visst. Jag rabblar namn och det är tråkigt. Det som är viktigt är att hitta sig själv i allt det här. Hur kan konsten hjälpa oss med det.

Själv är jag bara i början på den processen och känner att jag instpireras av klassisk konst och barnboksillustratörer. Kanske är det för att jag är blåögt naiv och inte har hunnit sätta mig in i den "moderna" konstvärlden. En annan anledning är att jag har småbarn själv och befinner mig mycket på deras nivå.

Helt klart är att det går att experimentera en hel del med konstnärliga medel för att väcka uppmärksamhet. Folk blir upprörda och tycker inte att det är fint nog för att kallas konst eller att det inte alls är frågan om konst utan borde klassas som politiskt.

Jag är villig att hålla med i vissa samhanhang och i andra inte.

Titta på skulptuern bredvid här. Visst ser den annorlunda ut. Den är gigantisk och ser inte ut som en fin liten madonna.

vad den egentligen representerar vet jag inte. Min tioåring tyckte att var en sekund av en cirkusflickas liv. Att sätta ord på konst kan vara svårt men nyttigt och att se vad det finns för budskap bakom är väldigt spännande. Konst har ofta hemliga budskap som det är betraktarens uppgift att läsa. Den skildrar ofta vår samtid och har en uppgift att spegla sånt som är angeläget. Konsten kan vara föregångare och  kritisk till maktstrukturer och orättvisor. Konst kan vara "finkultur" och högborgerlig och visst det kan ju kännas som något förlegat och pretantöst men det är en del av våran värld. en del konstnärer har fått offra sina liv för det de tror på medan andra har gått i förtryckets ledband.

Ibland fungerar konst bara som tröst och en blick som konstnären har lyckats fånga. De bilderna blir som dokument från tider som varit. En bild kan säga mer än tusen ord heter det ju och jag är beredd att hålla med. Kanske är det därför man ska bli bekant med bilder på muséum. De blir lite som vänner som man kan komma tillbaka till. Hade det skrivna ordet kunnat uttrycka allt hade inte bilder och annan konst behövts. Att sedan lära sig bildanalys och semiotisk tolkning är en annan sak som är väldigt intressant. Helt klart så har behovet att uttrycka sig konstnärligt funnits så länge människor har fötts och levt på vår jord. Grottmålningar och hällristningar har fungerar som dokument från en svunnen tid och vittnar om detta. Vår  tids konstnärer bär på framtiden i sina verk. Även om vi inte alltd kan förstå dem så måste vi ge dem möjligheten.





Nionde dagen

Idag har en del bilder och film hamnat i våra kameror och vi hoppas kunna sätta ihop materialet nästa vecka. Diskussionen kan bli intensiv ibland. Så här diskuterade vi ungefär: Marknaden styr och ställer och regler finns för alla som finns innanför dess domäner. Alla omfattas inte av samma rättvisa utan det är lite av ett lotteri. Föds du i ett västerländskt land ska du helst följa det heteronormativa systemet som innebär att du skaffar dig en viss utbildning, konsumerar ett visst mode, beter dig på ett visst sätt, bildar en viss familj och anpassar dig till arbetsmarknadens krav som ger dig vissa rättigheter liksom skyldigheter. Är du däremot född i ett land utanför den västerländska hegemonin gäller andra regler. Många av dessa länders makthavare har gått med på att låta sig utnyttjas av Marknaden och bibehålla låga miljökrav för industrier och låna ut sin arbetskraft till väldigt låga löner. Denna arbetskraft har i stort sett inga rättigheter och anställs på korttidskontrakt utan sjukersättning eller pension eller andra förmåner. Dessa människor arbetar för Marknaden och för att utföra tjänster som upprätthåller den västerländska handeln av varor som vi inte tycker att vi kan leva utan och som vi inte tycker att vi kan producera själva i våra egna länder. Att sedan de som arbetar för marknadsekonomins industrier ofta knappt kan leva på ett åttatimmarsarbete har inte vi i väst något med att göra eftersom vi har accepterat att ingå i ett marknadsekonomiskt system. Om det nu skulle kunna tänkas vara så att någon tycker att det här inte är ”fair” och till och med ohållbart för både människor och miljö så är det inte reglerna det är fel på utan själva systemet som alltså är Marknaden. Man måste byta ut Marknaden och välja ett annat system om man vill ändra på ”orättvisor”.

Kritik mot det här tänket är t.ex. att Marknaden ju vill omfatta alla oavsett nationsgränser och att det då borde vara samma regler överallt. Men vi har ju EU som stänger ute resten av världen trots att de utåt sett vill framstå som solidariska och genomsyrade av mänskliga rättigheter.

En annan kritik är att vi ser Marknaden som en egen osynlig kraft som agerar självständigt fast att den egentligen är uppbyggd av aktörer och att vi som konsumenter göder dessa aktörer varje gång vi handlar deras produkter. Men då har vi ju det heteronormativa idealet som upprätthåller Marknadens snygga fasad: vem vill se bonnig ut med hemsydda kläder och grånat hår när det finns H&M och toning?
En sådan här diskussion är det nog ingen som vill lyssna till men jag ville ändå skriva ner den för det var det här jag diskuterade idag och gick och grunnade på en lång stund.
Vem styr våra liv? Och varför kan vi inte organisera oss så att alla får dela lika på livsnödvändiga saker. Har vi plats för mer än ett normativt ideal? Är det de sju dödssynderna som styr oss och vem har is å fall bestämt att det ska vara så? Är det inbyggt i den mänskliga artens instinkter och alltså en del av evolutionen? Vad behöver egentligen en människa? Varför räcker det inte med lite kärlek, mat och frisk luft?

Åttonde dagen

Värst vad jag har fastnat för Bibeln. Det står så här i Psaltaren 106 vers 16-17:2Och de upptändes av avund mot Mose i lägret, mot Aron, HERRENS helige. 17 Men jorden öppnade sig och uppslukade Datan och övertäckte Abirams hop." Så nu vet ni det. Jorden uppslukade datan. Inte illa. Det var alltså det som hände med vår dator när den fick virus. Jag käner att jag också kanske uppslukas. Fösrt av alla mina visioner och sedan av allt jobb jag samlar på mig.
Vi skall klippa och jag kommer redovisa hur det går. Senare....Klippningen blir bra och det är spännande att se hur en film växer till sig, steg för steg.

sjunde dagen

"Och Gud fullbordade på sjunde dagen det verk som han hade gjort; och han vilade på sjunde dagen från allt det verk som han hade gjort." Nåväl. Så mycket vila blev det kanske inte för vår grupp idag, men vem kan vila när man bara har börjat bekanta sig lite med sin skapelse. Vår grupp ska dokumentera de andra gruppernas process. Att fånga en process är ju enklare sagt än gjort. Dokumenterandet måste gå bakom ytan och den färdiga produktens väv. Hur kom de igång? Vad var det som fick igång dem? Och vilka knutar fick de trassla sig ur på vägen?

Idag var vi och filmade Marie Bondessons lektion. "Hur går man genom en dörr?" "- Man kan ju inte gå genom en dörr utan måste öppna den först (och gå genom dörrposten)."" Att gå genom dörrar är som att komma in i andra världar där nya rum öppnar sig". Själv tänker jag mig det där med hur som att man efterfrågar något slags sinnesstämning. Man kan gå stolt och självsäkert eller trasig och övergiven. Jag pratade för ett par veckor sedan med en åttioårig gammal dam som föddes i Sverige, men växte upp i Venezuela med sina föräldrar som hade arbete där under hela hennes barndom. Hon berättade att när hon kom tillbaka till Sverige förstod hon inte hur människor kunde leva som vi svenskar gör. Hon såg att ingen brydde sig om det de hade och att alla vekade vara missnöjda med sig själva så hon bildade höviskhetens förening. I våra öron kan begreppet höviskhet låta otroligt gammalmodigt och det gjorde den här gamla damen också, men på ett positivt sätt. Hon hade som vuxen fått arbete i ett kvinnofängelse i Venezuela för att sätta igång projekt med de kvinnor som var intresserade av att förändra sin situation när de blev frisläppta. Den här tiden lärde henne vad livets egentliga mening går ut på, berättade hon. "Har vi inte respekt för varandra och våra närmaste kan vi aldrig förstå vad höviskhet betyder." Höviskheten till sitt hjärta betyder, enlig henne, att ta vara på sitt hjärtas visdom vilket är det samma som att visa kärlek till det som bjuds. Hon menade att vi alltid hungrar efter mer och därför blir tjocka i våra sinnen av för mycket girighet.  I Venezuela blev hon bjuden hem till några av de frisläppta kvinnorna som enbart hade jordgolv i sina små hus att sitta på och glasburkar att bjuda henne på te ur, men den värmen de visade henne glömmer hon aldrig. Den värmen hittade hon inte i Sverige när hon kom hit. Alltså bildade hon höviskhetens förening. "Visa höviskhet mot ditt hjärta och du kommer att förstå livet" sa hon. Klok gammal dam som själv går klädd i stor hatt och långa klänningar. Hon beskriver vår hemmablindhet och vår oförmåga att ta tillvara på de möjligheter som vår vardag bjuder oss. Jag hoppas att jag kan förvalta hennes ord och gå med höviskhet genom nästa dörr.

Efter övningen med dörren fick vi leta fram tankar om "vad som gömmer sig bakom nästa hörn" och skriva dem på lappar. Jag har alltid tänkt att det finns en kakelugn bakom ett hörn i vår gamla lägenhet så det skrev jag på en lapp. Goda vänner vore ju också trevligt eller någon känd person som man vill träffa som är död eller en resa till en annan värld. Det blev fullt av lappar över golvet och på tavlan och orden sammanlänkade i nästa steg meningar, som blev till historier, som blev till nya tankar. Vissa meningar fick bli drama eller konstinstallationer eller poesi. Vi i dokumentärfilmargruppen fick lite vad vi ville ha av hur tankar kan processas om till mästerverk som kan bli mottagna av en publik som i sin tur kan tolka om det de ser till nya skapelser. Efteråt gick jag med en av grupperna till GALLERI 1 och tittade på konst. Lite filmande av deras process & gestaltning hann jag också med. Det var spännande att följa deras idéer och jag känner att de har fått tag på den röda tråden..

sjätte dagen





Ett sorts kaos. Gud skapade ordet, Johannes 1:a vers, men i den grekiska översättningen står det att Gud skapade kaos. Intressant. Gaia skapades ur kaos och blev vår jord, i den nordiska mytologin. På den sjätte dagen skapade Gud människan till sin avbild står det i 1:a Mos. 1:27. Vi samlades klockan nio på vårt stamställe. Vi är flugorna på väggen som ska göra konst av det vi observerar. Vi filmade en grupp och deras planer. Har tappat koncentrationen, men ska hitta den tills imorgon.
Vi kommer att hitta det som är gott precis som Gud gjorde. Jag undrar bara hur alla dessa filmbitar ska lyckas bli hoppusslade och få en handling? Och Guds ande svävade över vattnet och det vart afton och det vart morgon. Det krävs övning helt enkelt, en ande, förnuft & känsla och så kanske det blir något till slut. Datorn hemma och telefonen har slutat fungera. Leverantören jobbar på det men det går trögt. Datorn har ändå virus och behöver bytas ut.

femte dagen

Så var det dags att komma igång på riktigt. Vi måste få se på materialet vi fått in hittills. Det visade sig att Bengt Franzén hade en hårddisk och efter en del väntan fick vi den från Bengt Jönsson på Artisten. Under tiden filmade vi scengrupperna som hade träff med Per Buhre. De såg ut att ha kommit igång fint med sina idéer väl påhejade av Per Buhre. Fascinerande att se hur en tanke växer och får respons och feedback och sedan liksom får egna vingar. Per ger grupperna backup på flera plan och jag tror att den ena gruppen där kommer att sätta igång på allvar rätt så snart. Mycket spännande projekt där de skall gå in för ett ilandsproblem då 3, för drygt en vecka sedan, stängde ner nätet för en hel dag nästan och hur folk fick minipanik av en mininineeleven. Förresten har jag hört att ulandsproblematik inte just måste vara mobilnät som de ju flitigt använder på ett skickligt sätt i t.ex. Afrika. Jag minns bara hur jag på 1990-talet arbetade som lärarassistent på en liten skola i Patrice Lumumba utanför Maputo/Mocambique och hur vi då sände meddelande med en morsemaskin. De ni. Det gällde bara att mottagaren hade samma utrustning.

Att låna kamera var tredagarslån fick vi veta förra veckan och vi bävade för att inte få lov till kameran pga att någon annan som stod på kö skulle ha den. Idag fick vi till slut besked av Arild, HDK, om att en kamera är tingad av Marie för vårt projekt. Äntligen kan vi andas ut och hoppas nu att allt skall flyta smidigt.

 — —   ·  — — · —      · · ·    · — — · —      — —   — — —   —  —!!!

A: · —	E: ·	J: · — — —	O:— — —	T: —	Y: — · — —	1: · — — — —	6: — · · · ·
B: — · · ·	F: · · — ·	K: — · —	P: · — — ·	U: · · —	Z: — — · ·	2: · · — — —	7: — — · · ·
C: — · — ·	G: — — ·	L: · — · ·	Q: — — · —	V: · · · —	Æ: · — · —	3: · · · — —	8: — — — · ·
CH: — — — —	H: · · · ·	M: — —	R: · — ·	W: · — —	Ø: — — — ·	4: · · · · —	9: — — — — ·
D: — · ·	I: · ·	N: — ·	S: · · ·	X: — · · —	Å: · — — · —	5: · · · · ·	0: — — — — —