tjugonde dagen

Vad kan en bild eller ett fotografi säga oss levande människor? Är vi fullkomliga som vuxna som har fått insikt om alla de frågor vi sökt svar på eller finns det fortfarande en zon som är öppen för nya intryck? Att sammanfatta den här veckan känns angeläget. Vår grupp har fått visa vår film och har fått se alla de andra gruppernas redovisningar. I början av veckan kändes det ett tag som om vi inte skulle bli klara. Det var så mycket småsaker som inte stämde. När filmen väl hade fått alla klipp och musiksnuttar att harmoniseras kunde vi börja andas ut. Den är ganska så dokumentär till sitt innehåll och går inte in för att vara något annat än en skuldring: INSKIKT UTIFRÅN kort och gott. Det var roligt att höra att vår publik faktiskt tyckte att filmen var bra och att den håller vad den lovar.

Jag har fått höra att jag säger att jag är så gammal jämnt och folk tycker det är jobbigt. Alltså de tycker att jag är lastgammal, men orkar inte höra det från mig. Bilden ovan kan visa hur jag känner.

Det stormar ibland när man möter varandras åsikter, men vi utvecklas när vi går igenom svåra saker och tvingas slipa våra argument och lyssna till andras. I mötet med andra kan det kännas tufft ibland eftersom det inte alltid är 100% likartade upplevelser vi har av världen. Vi färgas av så mycket och försöker vara mainstream så att vi inte ska väcka för mycket uppmärksamhet. Fast innerst inne känner vi kanske ibland att något skaver. Vi vill säga något mer men kan inte uttrycka oss och blir därför tysta. Hur kan vi lära oss att öppna sådant som är inlåst och onåbart för andra? Finns det en rak medelväg som alla kan gå i livet får att nå harmoni och lycka eller är världen lottad på ett sådant sätt att den raka vägen inte leder oss ända fram dit vi hade hoppats? Vissa människor tvingas gå slingriga vägar för att nå sina mål. För mig har det nästan alltid varit dessa människor ja har beundrat just för att de har inte bara mött motgångar utan de har gjort något av sina motgångar. Ibland måste alla våra sinnen få uppleva motstånd för att utvecklas. Som personer vill vi hitta vår subjektivitet och slipa och utforma vår identitet så att vi känner att vi blir dem att vi tror att vi är. Liksom för våra kommande elever är det viktigt att möta en process för att vi ska lyckas tillägna oss olika sidor av ett material. Detta borda vara en självklarhet på lärarprogrammet att ta del av och inte förunnat några få. Det syns inte utanpå, men den här kursen har nog förvandlat de flesta av oss på insidan. Vi ser på världen på ett lite annorlunda sätt framöver och en del av oss kommer behandla våra elever på ett lite mer lyhört sätt. Hoppas jag iallafall. Det räcker inte alltid att uttrycka sig med ord. I så fall hade vi inte haft ögon, öron, kropp, känslor och nerver tror jag att en viss Picasso sa en gång. Det går att få fram en känsla eller en upplevelse med en tavla ett musikstycke, en dans eller ett annat uttryck. Det är åskådarens uppgift att tolka ett verk. Ibland når inte budskapet ända fram eller vill inte nå fram vilket kan bero på en mängd olika saker. Rollen som konstnär och kritiker är ganska så långt ifrån varandra samtidigt som de är nära varandra. Det du ser i en bild ser kanske inte jag. "Spela roll", säger kanske någon. Spelar det roll? Sådant där beror på hur man är som person och vilken erfarenhet man har. Det är helt olika vad man fastnar för, men en sak är helt säker: Det krävs övning för att förstå konst. Att själv få skapa konst är en bra väg för att skapa intresse bland unga för andras konst. Då menar jag inte bara finkultur utan även andra barns konst och samtida uttryck runtomkring oss. De flesta människor tror att all konst skall vara "fin" att tutta på och har inte en aning om varför det finns äckliga saker som kallas konst. Jag tittade i Hesketts bok Design där man jämför verk från stenåldern och fram till idag. Såå intressant. En stenåldersmänniska ville uttrycka en del av sitt liv för att det kändes angeläget. Jag som beskådare, tusentals år efteråt, får en stark upplevelse och lite av den upplevelsen stannar kvar hos mig resten av livet. Jag tolkar konstverket och gör automatiskt om det till mitt eget ifall jag faller för det. Det är det jag menar med att bilden och konsten har ett formspråk som inte låter sig förmedlas utan vidare. Det krävs någon sorts ansträngning, förkunskap och inlevelseförmåga för att språket ska nå fram.