elfte dagen

Så känner vi oss som dokumenterare i stort och i smått. Var finner vi det övergripande syftet med gestaltningen? Hur fångar vi processen på ett högre plan? Varför känns alltid en filmkamera som en inbrottstjuv i våra liv? Som en övervakarare som aldrig man kan låtsas som den inte finns? För att lyckas filma en gestaltningsprocess gäller det att komma nära. Dem man filmar måste känna sig bekväma och tillfreds med det tredje ögat utan att förställa sig. I en utvecklingsprocess är detta lättare sagt än gjort och som filmare måste man ha tålamod både med sig själv, sitt media och situationen.





Med en kamera fångar man ögonblicket som annars glöms bort och försvinner. Vår kamera är där för att skildra processen som sker i grupperna när tankar och idéer vill bli en del av gestaltningen. En del tankar lyckas nå hela vägen medan andra bara blev skisser. Dessa skisser vill jag fånga. Det är dem jag är hyperaktivt intresserad av. Skisser är försiktiga och sökande. De trevar sig fram och vet inte hur de ska göra för att bli förverkligade.

En vacker dag blir en tanke som flugit runt fångad av någon som inte ger sig. Tanken ska få chansen att gestaltas på riktigt. Den har en plats i vår värld där det finns rum för dess kreativitet. Det är i det skedet, när idéerna ska lära sig krypa som den behöver kreativt stöd. Kreativiteten måste sätta fart på gestaltningen med hjälp av olika perspektiv. Hur kan en sak visas från olika håll så att fler kan förstå dess budskap? Finns det vinklar och uttrycksmedel som vi inte har tänkt på? Alla förstår inte på samma sätt och ingen har samma förkunskaper. I ett grupparbete måste bollen få gå runt mellan medlemmarna så att alla får känna sig bekräftade. Ofta kan det vara svårt eftersom ambitionerna är på olika nivåer. Har man hittat ett gemensamt mål kan man dela upp arbetet och använda gruppdynamiken på ett konstruktivt sätt. Att bara sitta vid internet och samla information, eller att bara använda sig av en vinkel kan bli bra, men världen står därute och väntar och det är nu vi har chansen att fånga den på ett personligt genuint sätt. Vi är alltid så rädda för vad andra ska tycka. Det är som en diktatur med ett visst ideal. Alla är så rädda för att göra bort sig. Gör någon bort sig så blir denna persom stämplad för att vara flummig eller udda. Det där har jag sett så många gånger ute i skolorna. Man blir som man blir behandlad. Blir man behandlad som en som har måttliga till dåliga betyg så blir man en person som presterar sämre. Detta är min fasta övertygelse och den vill jag ändra på. För att ändra på det förtrycket krävs det att man vågar ställa krav som är rimliga att uppnå men inte stanna där. det är meningen att vi ska leka med processen, vända och vrida på den och hitta det unika genom att våga göra bort oss. Den perfekta världen är ganska tråkig och inte så nyskapande. Man är så stel så att man glömt bort hur man leker eftersom man lärt sig att det är någonting som småbarn gör och det är inte någon ordning på sådant. Jag hittar inget bra ord för det men det är helt horibelt hur instängde vi är ibland. Vi köper dyra ekologiska äpplen från Argentina för att vara polistiskt korrekta medan tonvis med svenska obesprutade äpplen ruttnar bort i vårt land. Vi låter invandrare ta städjobb för att vi tycker att de talar för dålig svenska. Hur ska någon lära sig vårt språk med vår kyliga inställning? Osv.