Nu är det över. Minglet är igång och alla har presenterat sina redovisningar. Vilken fest. Vad nööjd jag känner mig. De flesta skötte sig såååå bra. Min grupp som jag gärna kallar dem var fantastiska. De hade satt ihop en enkel koreografi och fått bitarna med den fattiga världen till den rika och till den fattiga igen att sitta ihop på ett snyggt sätt. Musiken illustrerade det hela bra och Cissi med bebisen (min dotter Naomis docka Fanny) som dog i slutet var så gripande. Kritiken de fick var bl.a. om hur långt det är OK att generalisera. Jag anser att man kan gå långt när det gäller konstnärlig gestaltning. Konsten är previligerad på det sättet. Den kan gå hur långt som helst brukar en del säga men man menar då självklart att den aldrig får skada någon fysiskt. Det jag känner att jag irriterar mig på är snäva indelningar i vårt samhälle. Alla ska vara så specialicerade på sitt lilla privata område. Som en hund som går och pinkar in sitt revir. Varför kan inte alla människor få kalla sig konstnärer? Eller matematiker? ekologister, protestmakerskor eller städspecialister, barnuppfostringsexperter, kunskapsförnyelseevangelister, politisktkorrektfantaster, specialpedagogiksuperintresserade eller helt enkelt konstnärsbesjälade? Bakom den här prestigejakten ligger tävlingsinstinkten som håller oss moderna människor upprätta och får oss att stiga upp ur den varma bädden varje dag. Dessa titelmänniskor gör mig så deprimerad och så håller jag på att bli något i den vägen själv. Helt klart är att jag älskar musikaliska människor. De är en klass för sig och orkar härda ut längre än andra. Antagligen för att de fått sitta timmavis och träna skalor. Eller dansare som måste stå ut med plieer och annan tortyr som en av mina döttrar som dansar fyra timmar per dag - fast hon gillar det. Själv är jag en mycket ointressant person som knappt syns. Det är åldern och nåt annat som gör att jag känner mig helt osynlig. Kanske kan jag vara till nytta just pga min egen upplevelse av det här eftersom elever ibland upplevt samma tillstånd. Dåligt självförtroende har jag ändå inte längre. Jag litar på mig själv och min egen uppfattning, men sedan är det stopp. Samhället har format mig men även möten med olika typer av kultur och människor. Jag vet vad jag har gått igenom och vilka konsekvenser handlingar kan få respektive inte få. Ändå har jag alltför ofta känslan av att folk inte förstår någonting när de ser mig och när jag försöker förklara mig drar de streck i debatten. Som om jag var ett ufo eller en utomjording eller något virus som råkat slinka in. Det enda jag orkar önska, efter 43 varv runt solen, är att jag någon gång skall träffa någon annan virusliknande typ som inte har gett upp hoppet. Fast jag har en massa krav. Personen får inte blablabla och måste kunna blahablahablaha. Faktiskt är det väldig t skönt att vara ett virus. Man får inga vänner och ingen käraste. Man får det man förtjänar. Vad nu det är? Man får vara ifred och det är ju det enda man önskar. fast visst kan man känna att man har diskuterat mina barns frågor nu i ca arton år och att det ibland är stimulerande att få resonera med andra vuxna om saker som berör. I en lärarroll känns det oerhört angeläget att få lufta sina tankar om pedagogiska idéer t.ex.
Livet är en fest och att få ta del av Pusselgruppens tankar liksom "Anni has no relationship", "Sabinas grupp: när klickar det?" eller den fantastiskt humoristiska "3G filmen". Fotoutställningen fick liv när jag gick runt och filmade dem. Jag blev sååå imponerad. Vilka begåvade människor det finns. Hon som hade låtit Willyspåsar snöa över en herrgård som låg där Willys Hemma Majorna/Amiralitetsgatan nu ligger får min beundran. Hur många förändringar står ett samhälle ut med? frågade hon sig.
Helt klart är att våra lärare är orginal. Intervjun med Anna: "I skolan möter det Gamla det Nya: hojhojhoj och bla bla bla. Sånt är inte lätt. det gäller att hitta sin stol. ...En del tycker att den här kursen är konstig. Och den är konstig. Och ska den få finnas kvar? Ja somliga tycker inte det. Det viktiga är att den finns och att folk som kommer hit kommer ihåg att ta med jackan och väskan när de går." Hon talar så mjukt och angeläget som poesi. Per Buhre är något av en rockenrollartist fast kanske mer en hederlig Kafka fast med komiska drag. Marie är en riktig Anne Bonney. De är inte som de lärare vi brukar träffa i lärarprogrammet. Min upplevelse är ibland att man blir torkad, uppstoppad och levande konserverad av alla dessa böcker och teorier som ska korvstoppas. Varför känner jag så? Jag har lärt mig så enorm mycket av dessa böcker som jag bevarar som smycken i min bokhylla men i praktiken ser jag inte samma saker som i böckerna. Världen och skolvärlden är mycket råare och kallare. Jag tror kanske också att Bengt Franzén har rätt i det han säger om de nio intelligenserna. Och hur mycket kommer man faktiskt ihåg av alla de sidor man läst i Lärarprogrammet?
Det viktiga är att brinna för det man gör. Det håller en uppe.
Berusa er! av Charles Pierre Baudelaire (1821-1867)
Man måste alltid vara berusad. Det är allt: det är det enda det är frågan om.
För att inte känna Tidens förfärliga börda som knäcker era skuldror
och böjer er mot marken, måste ni berusa er utan uppehåll.
Men med vad? Med vin, med poesi eller med dygd, allt efter behag. Men berusa er!
Och om någon gång, på trappan till ett palats, på det gröna gräset i ett dike,
i ert rums dystra ensamhet, ni vaknar, och berusningen redan är förminskad eller försvunnen,
fråga vinden, vågen, stjärnan, fågeln, klockan, allt det som flyr, allt det som kvider,
allt det som rullar, allt det som sjunger, allt det som talar, fråga vilken tid det är;
och vinden, vågen, stjärnan, fågeln, klockan, skall svara er:
»Det är tid att berusa sig! För att inte vara Tidens plågade slavar, berusa er utan uppehåll!
Med vin, med poesi eller med dygd, allt efter behag.«
För att inte känna Tidens förfärliga börda som knäcker era skuldror
och böjer er mot marken, måste ni berusa er utan uppehåll.
Men med vad? Med vin, med poesi eller med dygd, allt efter behag. Men berusa er!
Och om någon gång, på trappan till ett palats, på det gröna gräset i ett dike,
i ert rums dystra ensamhet, ni vaknar, och berusningen redan är förminskad eller försvunnen,
fråga vinden, vågen, stjärnan, fågeln, klockan, allt det som flyr, allt det som kvider,
allt det som rullar, allt det som sjunger, allt det som talar, fråga vilken tid det är;
och vinden, vågen, stjärnan, fågeln, klockan, skall svara er:
»Det är tid att berusa sig! För att inte vara Tidens plågade slavar, berusa er utan uppehåll!
Med vin, med poesi eller med dygd, allt efter behag.«
Imorgon blir det tid för att skriva en sammanställning över vårt arbete i gruppen.
Our revels now are ended. These our actors,
As I foretold you, were all spirits and
Are melted into air, into thin air;
And — like the baseless fabric of this vision —
The cloud-capped towers, the gorgeous palaces,
The solemn temples, the great globe itself,
Yea, all which it inherit, shall dissolve,
And like this insubstantial pageant faded,
Leave not a rack behind. We are such stuff
As dreams are made on, and our little life
Is rounded with a sleep. ...
As I foretold you, were all spirits and
Are melted into air, into thin air;
And — like the baseless fabric of this vision —
The cloud-capped towers, the gorgeous palaces,
The solemn temples, the great globe itself,
Yea, all which it inherit, shall dissolve,
And like this insubstantial pageant faded,
Leave not a rack behind. We are such stuff
As dreams are made on, and our little life
Is rounded with a sleep. ...
Ur Shakespeare: Stormen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar