Nog finns det mål och mening i vår färd
men det är vägen, som är mödan värd.
Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.
På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.
Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.
SKRIVEN AV KARIN BOYE. Ur diktsamlingen "Härdarna".
Den här dikten får tala för sig själv men har följt mig genom livet. Kanske är det först när man blivit VUXEN man förstår den eller så förstår man den lite mer ju längre tiden går. När jag var 12 förstod jag den på en 12 årings vis. När man är 43 förstår man den på en 43 årings vis. Vad nu det är för något. Budskapet är ju det vi har gått igenom under den här kursen: att det är vägen som är mödan värd. Att det händer saker med en själv och andra under tiden. "Under tiden" - vilket vackert uttryck. Vad döljer sig under den tid som obönhörligen passerar timme för timme. Vi lever bara i 29 000 dagar. Vår tid är kort och vi borde leva som äkta livsnjutare varje minut. Gör vi det? Kanske ibland, är mitt svar.
Vår kurs känns som om den kommer finnas kvar som en sorts saknad. Det finns så mycket som inte är klart än. Så många möten och tankar som inte är utvecklade än eller ens påbörjade.
Det sista jag vill säga är att jag beundrar er som håller i den här kursen. Ni är så fantastiskt kompetenta och professionella: Bengt Franzén, Anna Carlson, Marie Bondesson, Per Buhre. TACK! för värdefull tid. Och sedan vill jag tacka grupperna. TACK! för att jag har fått träffa er. Ni är väldigt speciella i mina ögon. Allihop.
Vad kan en bild eller ett fotografi säga oss levande människor? Är vi fullkomliga som vuxna som har fått insikt om alla de frågor vi sökt svar på eller finns det fortfarande en zon som är öppen för nya intryck? Att sammanfatta den här veckan känns angeläget. Vår grupp har fått visa vår film och har fått se alla de andra gruppernas redovisningar. I början av veckan kändes det ett tag som om vi inte skulle bli klara. Det var så mycket småsaker som inte stämde. När filmen väl hade fått alla klipp och musiksnuttar att harmoniseras kunde vi börja andas ut. Den är ganska så dokumentär till sitt innehåll och går inte in för att vara något annat än en skuldring: INSKIKT UTIFRÅN kort och gott. Det var roligt att höra att vår publik faktiskt tyckte att filmen var bra och att den håller vad den lovar.
Jag har fått höra att jag säger att jag är så gammal jämnt och folk tycker det är jobbigt. Alltså de tycker att jag är lastgammal, men orkar inte höra det från mig. Bilden ovan kan visa hur jag känner.
Det stormar ibland när man möter varandras åsikter, men vi utvecklas när vi går igenom svåra saker och tvingas slipa våra argument och lyssna till andras. I mötet med andra kan det kännas tufft ibland eftersom det inte alltid är 100% likartade upplevelser vi har av världen. Vi färgas av så mycket och försöker vara mainstream så att vi inte ska väcka för mycket uppmärksamhet. Fast innerst inne känner vi kanske ibland att något skaver. Vi vill säga något mer men kan inte uttrycka oss och blir därför tysta. Hur kan vi lära oss att öppna sådant som är inlåst och onåbart för andra? Finns det en rak medelväg som alla kan gå i livet får att nå harmoni och lycka eller är världen lottad på ett sådant sätt att den raka vägen inte leder oss ända fram dit vi hade hoppats? Vissa människor tvingas gå slingriga vägar för att nå sina mål. För mig har det nästan alltid varit dessa människor ja har beundrat just för att de har inte bara mött motgångar utan de har gjort något av sina motgångar. Ibland måste alla våra sinnen få uppleva motstånd för att utvecklas. Som personer vill vi hitta vår subjektivitet och slipa och utforma vår identitet så att vi känner att vi blir dem att vi tror att vi är. Liksom för våra kommande elever är det viktigt att möta en process för att vi ska lyckas tillägna oss olika sidor av ett material. Detta borda vara en självklarhet på lärarprogrammet att ta del av och inte förunnat några få. Det syns inte utanpå, men den här kursen har nog förvandlat de flesta av oss på insidan. Vi ser på världen på ett lite annorlunda sätt framöver och en del av oss kommer behandla våra elever på ett lite mer lyhört sätt. Hoppas jag iallafall. Det räcker inte alltid att uttrycka sig med ord. I så fall hade vi inte haft ögon, öron, kropp, känslor och nerver tror jag att en viss Picasso sa en gång. Det går att få fram en känsla eller en upplevelse med en tavla ett musikstycke, en dans eller ett annat uttryck. Det är åskådarens uppgift att tolka ett verk. Ibland når inte budskapet ända fram eller vill inte nå fram vilket kan bero på en mängd olika saker. Rollen som konstnär och kritiker är ganska så långt ifrån varandra samtidigt som de är nära varandra. Det du ser i en bild ser kanske inte jag. "Spela roll", säger kanske någon. Spelar det roll? Sådant där beror på hur man är som person och vilken erfarenhet man har. Det är helt olika vad man fastnar för, men en sak är helt säker: Det krävs övning för att förstå konst. Att själv få skapa konst är en bra väg för att skapa intresse bland unga för andras konst. Då menar jag inte bara finkultur utan även andra barns konst och samtida uttryck runtomkring oss. De flesta människor tror att all konst skall vara "fin" att tutta på och har inte en aning om varför det finns äckliga saker som kallas konst. Jag tittade i Hesketts bok Design där man jämför verk från stenåldern och fram till idag. Såå intressant. En stenåldersmänniska ville uttrycka en del av sitt liv för att det kändes angeläget. Jag som beskådare, tusentals år efteråt, får en stark upplevelse och lite av den upplevelsen stannar kvar hos mig resten av livet. Jag tolkar konstverket och gör automatiskt om det till mitt eget ifall jag faller för det. Det är det jag menar med att bilden och konsten har ett formspråk som inte låter sig förmedlas utan vidare. Det krävs någon sorts ansträngning, förkunskap och inlevelseförmåga för att språket ska nå fram.
Nu är det över. Minglet är igång och alla har presenterat sina redovisningar. Vilken fest. Vad nööjd jag känner mig. De flesta skötte sig såååå bra. Min grupp som jag gärna kallar dem var fantastiska. De hade satt ihop en enkel koreografi och fått bitarna med den fattiga världen till den rika och till den fattiga igen att sitta ihop på ett snyggt sätt. Musiken illustrerade det hela bra och Cissi med bebisen (min dotter Naomis docka Fanny) som dog i slutet var så gripande. Kritiken de fick var bl.a. om hur långt det är OK att generalisera. Jag anser att man kan gå långt när det gäller konstnärlig gestaltning. Konsten är previligerad på det sättet. Den kan gå hur långt som helst brukar en del säga men man menar då självklart att den aldrig får skada någon fysiskt. Det jag känner att jag irriterar mig på är snäva indelningar i vårt samhälle. Alla ska vara så specialicerade på sitt lilla privata område. Som en hund som går och pinkar in sitt revir. Varför kan inte alla människor få kalla sig konstnärer? Eller matematiker? ekologister, protestmakerskor eller städspecialister, barnuppfostringsexperter, kunskapsförnyelseevangelister, politisktkorrektfantaster, specialpedagogiksuperintresserade eller helt enkelt konstnärsbesjälade? Bakom den här prestigejakten ligger tävlingsinstinkten som håller oss moderna människor upprätta och får oss att stiga upp ur den varma bädden varje dag. Dessa titelmänniskor gör mig så deprimerad och så håller jag på att bli något i den vägen själv. Helt klart är att jag älskar musikaliska människor. De är en klass för sig och orkar härda ut längre än andra. Antagligen för att de fått sitta timmavis och träna skalor. Eller dansare som måste stå ut med plieer och annan tortyr som en av mina döttrar som dansar fyra timmar per dag - fast hon gillar det. Själv är jag en mycket ointressant person som knappt syns. Det är åldern och nåt annat som gör att jag känner mig helt osynlig. Kanske kan jag vara till nytta just pga min egen upplevelse av det här eftersom elever ibland upplevt samma tillstånd. Dåligt självförtroende har jag ändå inte längre. Jag litar på mig själv och min egen uppfattning, men sedan är det stopp. Samhället har format mig men även möten med olika typer av kultur och människor. Jag vet vad jag har gått igenom och vilka konsekvenser handlingar kan få respektive inte få. Ändå har jag alltför ofta känslan av att folk inte förstår någonting när de ser mig och när jag försöker förklara mig drar de streck i debatten. Som om jag var ett ufo eller en utomjording eller något virus som råkat slinka in. Det enda jag orkar önska, efter 43 varv runt solen, är att jag någon gång skall träffa någon annan virusliknande typ som inte har gett upp hoppet. Fast jag har en massa krav. Personen får inte blablabla och måste kunna blahablahablaha. Faktiskt är det väldig t skönt att vara ett virus. Man får inga vänner och ingen käraste. Man får det man förtjänar. Vad nu det är? Man får vara ifred och det är ju det enda man önskar. fast visst kan man känna att man har diskuterat mina barns frågor nu i ca arton år och att det ibland är stimulerande att få resonera med andra vuxna om saker som berör. I en lärarroll känns det oerhört angeläget att få lufta sina tankar om pedagogiska idéer t.ex.
Livet är en fest och att få ta del av Pusselgruppens tankar liksom "Anni has no relationship", "Sabinas grupp: när klickar det?" eller den fantastiskt humoristiska "3G filmen". Fotoutställningen fick liv när jag gick runt och filmade dem. Jag blev sååå imponerad. Vilka begåvade människor det finns. Hon som hade låtit Willyspåsar snöa över en herrgård som låg där Willys Hemma Majorna/Amiralitetsgatan nu ligger får min beundran. Hur många förändringar står ett samhälle ut med? frågade hon sig.
Helt klart är att våra lärare är orginal. Intervjun med Anna: "I skolan möter det Gamla det Nya: hojhojhoj och bla bla bla. Sånt är inte lätt. det gäller att hitta sin stol. ...En del tycker att den här kursen är konstig. Och den är konstig. Och ska den få finnas kvar? Ja somliga tycker inte det. Det viktiga är att den finns och att folk som kommer hit kommer ihåg att ta med jackan och väskan när de går." Hon talar så mjukt och angeläget som poesi. Per Buhre är något av en rockenrollartist fast kanske mer en hederlig Kafka fast med komiska drag. Marie är en riktig Anne Bonney. De är inte som de lärare vi brukar träffa i lärarprogrammet. Min upplevelse är ibland att man blir torkad, uppstoppad och levande konserverad av alla dessa böcker och teorier som ska korvstoppas. Varför känner jag så? Jag har lärt mig så enorm mycket av dessa böcker som jag bevarar som smycken i min bokhylla men i praktiken ser jag inte samma saker som i böckerna. Världen och skolvärlden är mycket råare och kallare. Jag tror kanske också att Bengt Franzén har rätt i det han säger om de nio intelligenserna. Och hur mycket kommer man faktiskt ihåg av alla de sidor man läst i Lärarprogrammet?
Det viktiga är att brinna för det man gör. Det håller en uppe.
Berusa er! av Charles Pierre Baudelaire (1821-1867)
Man måste alltid vara berusad. Det är allt: det är det enda det är frågan om.
För att inte känna Tidens förfärliga börda som knäcker era skuldror
och böjer er mot marken, måste ni berusa er utan uppehåll.
Men med vad? Med vin, med poesi eller med dygd, allt efter behag. Men berusa er!
Och om någon gång, på trappan till ett palats, på det gröna gräset i ett dike,
i ert rums dystra ensamhet, ni vaknar, och berusningen redan är förminskad eller försvunnen,
fråga vinden, vågen, stjärnan, fågeln, klockan, allt det som flyr, allt det som kvider,
allt det som rullar, allt det som sjunger, allt det som talar, fråga vilken tid det är;
och vinden, vågen, stjärnan, fågeln, klockan, skall svara er:
»Det är tid att berusa sig! För att inte vara Tidens plågade slavar, berusa er utan uppehåll!
Med vin, med poesi eller med dygd, allt efter behag.«
Imorgon blir det tid för att skriva en sammanställning över vårt arbete i gruppen.
Our revels now are ended. These our actors,
As I foretold you, were all spirits and
Are melted into air, into thin air;
And — like the baseless fabric of this vision —
The cloud-capped towers, the gorgeous palaces,
The solemn temples, the great globe itself,
Yea, all which it inherit, shall dissolve,
And like this insubstantial pageant faded,
Leave not a rack behind. We are such stuff
As dreams are made on, and our little life
Is rounded with a sleep. ...
Filmen är färdig och vi i gruppen mår så gott. Den hänger i ett minne runt min hals. Tänk att jag är så urbota nöjd. Det trodde jag inte i början om jag ska vara ärlig. Undrar nu hur publiken ska uppfatta verket. De kommer inte se alla faidade övergångar och höra all fantastisk musik som är synkad till bild och person och kanske inte förstå detaljerna, men det är ju helheten som räknas.
Imorrn ska jag filma och har fixat stativ.
Ungefär så här (se bilder som min grupp har på sina omgjorda världskartor) känner kanske våra producenter av varor som kläder, möbler, prylar, mat, tjänster, att deras liv kan vara. Misär,hunger och fattigdom. Ointressanta frågor för den som har allt den behöver.
På torsdag kommer gruppen jag följt att göra en konstnärlig gestaltning av den ojämlika världen tillsammans med de andra grupperna. Väldigt spännande. (Redovisningen på Artisten borde filmas tycker jag).
Dokumentationsgruppen, där jag är med, känner att vi jobbar i ett streck nu. Vi har att göra även om det är vår klippa Linus som får klippa. Sara har minsann lärt sig en del av klippandet medan jag inte har mer än provat. En film ska ha med så mycket för att kunna bli accepterad. Materialet finns men det är strukturen, ordningen och tanketråden som måste hänga ihop. Lägg därtill att alla grupper måste få lika mycket ungefär av kakan liksom lärarna. I sådant har jag haft en massa åsikter och synpunkter. Sedan gör musik att bilderna får liv och det är inte så dumt i den här typen av filmer vilket jag på slutet kände miväldigt nöjd med.
Att ha gått en sådan här kurs känns unikt för mig och jag har lärt mig massor. Det har varit otroligt spännande att få följa hur andra grupper arbetar. Den gruppen jag följde kände nog att jag klampade in för mycket den sista dagen och det hoppas jag att de förlåter mig. Anledningen var att jag ville få bilder från deras dans fast att de inte var riktigt färdiga och fast att en av huvudrollerna var sjuk. Jag gick på som som en Paparazzi som gör vad som helst för att få lite bilder.
Jag hoppas att vår film blir uppskattad och inte bara slängs bort. Det finns otroligt mycket material bakom även om själva filmen bara är 20 minuter lång.
Alla människor borde få chansen att berätta en berättelse för att beskriva något de brinner för. Det finns så mycket som aldrig får komma till ytan. Så mycket som grävs ner i sanden.
Jag vet att alla inte tycker så och att det kan vara tradigt att lyssna på saker som inte angår en, men det finns lyssnare och lyssnerskor i människor som har levt länge. Hos dem som har sett baksidan och framsidan av vår sargade värld. För oss blir det aldrig tråkigt att lyssna. Vi har tålamod och vill inte lägga locket på. Naturligtvis finns det olika typer av konstnärlig gestaltning. Jag vill bara extra puffa för den här gruppen eftersom jag har sett hur de har tänkt från start.
Imorgon ska alla klipp finputsas och justeras och allt ska till Artisten för att färdigställas genrepas och riggas.
Skilda åt som två jordklot.Jag får ju inte avslöja gruppens budskap. Det får bli en överraskning till redivisningsdagen. Men en sak kan jag avslöja: alla i gruppen har tillfört en del av sin egen berättelse. Samhället är ju fullt av berättelser som vill bli berättade. För berättandet finns det många språk. I vår tid är det verbala ordet den som har makten över oss i konkurrens med den visuella populärkulturen. Att nå ut med en berättelse kan göras på olika sätt. En skulptur kan säga så mycket mer än vad tusen ord kan beskriva. Vad kan det bero på? Vissa saker påminner oss om hur det känns att vara på vissa platser eller i vissa situationer. Att doften av nyoljade trägolv kan göra att vi känner oss hemma framför lackad parkett och att doften av regnvåt skog kan ge en känsla av frihet framför dyr glamour. Världen är så proppfull av nya uppfinningar att det är svårt att välja något. Naturen vinner ändå över alla mänskliga uppfinningar. Att sitta still för länge mår ingen bra av. Vi människor är gjorda för att röra på oss och slita för vår överlevnad. Det är det som kan kännas helt fel med vår skola. Man ska läsa litteratur och bli bildad. Det är inte alltid skolning och bildning går hand i hand. Bildad blir man först när man har fått arbeta med sin skolning på ett eget sätt tillsammans med andra. Allt det man lär sig borde få komma ut i praktiken så att man såg att det har någon nytta. Det är mycket av det den här kursen vill förmedla. En berättelse kan uttryckas med många språk och blir då ofta en ny berättelse. Varje människa är egentligen en berättelse från det att hon såg dagens ljus för första gången. De flestas berättelser blir aldrig berättade. Ett litet barn bär på så mycket energi och vill bli älskade av hela världen. Bli som ett barn för att komma in i himmelriket var det någon som sa. Hur blir man som ett barn? Som vuxen är man kritisk och tråkigt noggrann. Var finns det plats för skaparlusten? Finns den?
Under dagens lektion skulle vi ju ta med oss något fult och något vackert hemifrån. Allt från ormhalsband, plastsköldpadda och rosa ögonskugga till orangeblåa sportshorts, farmors porslinspudel och eldorados badrumsspray fanns med på den fula sidan. På den vackra fanns en hög sammetsgrön platådoja, mönstrad annorak, ringar, spegel av Molly, musselskal, armband, halsband med små stenar i en kula mm. Vi fick skriva fem ord om det vi tänkte på när vi såg någon sak. Sedan fick vi byta med en i gruppen och gå fram och läsa en Hakurramaki (speciell poesi från Vietnam).
Vår grupp har fått en intervju med en av våra lärare medan den andra är bortrest till Venedig.
En symbol kan beskriva något harmlöst eller något stort. En mask kan spela en annan roll än den man är van vid. En karta kan sätta saker i sitt rätta sammanhang. En kamera kan dokumentera sin verklighet eller åtminstone en bild av verkligheten. Konkret arbete över svåra frågor kan sätta fokus på något väsentligt som vi inte reagerat över förut. En konstnärlig gestaltning kan öppna ögonen hos någon som varit blind tidigare.
Så länge vi går blinda genom livet behöver vi inte reagera och behöver inte påverkas av vår uppdelade värld. Så länge vi själva inte behöver lida behöver vi inte ha ont av andras lidande. När någons ögon en gång har blivit klara och har börjat se kan de inte blunda längre. Obalansen i världen är till fördel för dem som har och till nackdel för dem som inte har. Vågskålen har tippat över och girigheten har inga gränser.
"Det enda som behövs för att ondskan ska triumfera är att de goda inte gör någonting alls"
Happy Ending Ever After. Kanske är det en stor saga vår värld går igenom där vårt medvetande måste få veta vad som är ont eller gott för att kunna genomskåda och övervinna det som är oschysst. Så brukar jag säga till mina barn när de inte förstår orättvisorna i världen.
Nu ska jag gå hem och leta upp något riktigt fult och något riktigt vackert, morgondagens uppgift. Livet är fullt av sådana saker. Men ibland tycker jag tvärtom. Det vackra blir plötsligt fult och det fula får något vackert och sällsamt över sig.
Vi fick uppdraget att gå ut och göra oförväntade bilder. De blev snudd på surrealism ibland. Här är en bild som Mikael tog.
Vi har varit hemma hos Linus idag och sett hur vår film blir till dokumentär. Att lägga på Take Five låten med Dave Brubeck Quartet "http://youtu.be/BwNrmYRiX_o" kändes helt rätt. Processbilderna behöver en rytm för att få liv när talet inte räcker till. Sammanfattar man vecka 41 kan man nog säga att arbetet har blivit givande och att vår dokumentationsgrupp följer planen för arbetets gång. Linus är en hejare på att sätta samman filmmaterialet och arbetar intensivt med att få övergångarna så bra som möjligt. Man kan alltid göra lite mer men jag som aldrig filmat tidigare känner att det är en process att lära sig av sin av misstag. dokumentation med kamera är väldigt nyttigt eftersom man kan titta på det i efterhand. Ibland går det inte att fånga det man upplever i min grupp på bild och med ljud. Det finns en ivrig energi av kreativitet som kameran inte riktigt förstår. Gruppens medlemmar har en massa livskunskap. Grupparbetet skall skildra den ojämlika världen som två världar som måste samsas på ett jordklot. En uppgift som kan kräva år av reserch. Nu har de en och en halv vecka på sig och det ser ut att gå bra så här långt.
Teckning är bra för hjärnan. Man blir vaknare. Dagen har gått åt till skapande verksamhet för den grupp jag skall dokumentera där många bitar faller på plats i själva skaparprocessen. Och då menar jag inte terapi utan gestaltning på hög nivå. Äntligen har de fått en rymligare sal än cellen 618, där de kan få spelrum för sin verksamhet. Väldigt härligt att se hur de har löst uppgiften på ett kreativt plan. När de väl kom igång med sin idé kunde man se hur deras tankar fick en förankring i verkligheten.
Dagens uppgift var att teckna kroki med kläder på och använda sin motsatta hand än vad man är van vid. Vi fick 3-4 minuters krokier där vi fick titta på vad vi gjorde och försök där vi inte fick se vad handen gjorde. Övningen var bra för att lyckas fånga väsentliga drag och poser. Att inte få titta kan vara frustrerande men gör att man använder andra sidor av sin hjärna än vad man gör när man tecknar med sin vanliga tecknarhand.
Min grupp har börjat etablera en plan och min mission är att följa dem. Det känns bra. De är så fantastiskt begåvade.
Den konstnärliga processen är viktig att få ta del av. Den är en stor vän av kreativt tänkande och målmedvetenhet. Att pröva, funkar det? Att kasta bort. Att återanvända. Att experimentera. När jag ser hur grupperna jobbar förstår jag hur samarbete kan växa genom att olika tankar får mötas. Man klipper och pusslar. Blandar och försöker hitta rätt nyans. Kan det verkligen bli något av det som man har tänkt? Det blev inte som man tänkt från början. Processandet blir en väg till ett nytt tänkande. Varför skulle vi inte kunna använda den här tygbiten till det här? Kanske kan vi få in fler scener i vår slutversion om vi gör så här? Frågorna bollas runt och man vet inte säkert vad man får ut av de ting man bearbetar förrän en vacker dag när man ser hur det faktiskt blev. Processen är då i full gång. Det är det här vi vill dokumentera. Av den lilla idén får man näring och man gör något som ingen kunde tro var möjligt. Viljan måste ta hänsyn till hur de andra viljorna och samarbetet bör fungera för att processen ska gå vidare. En vilja vill något annat och arbetet får kanske ett helt nytt ansikte. Det där känns i luften. Hur man får med sig tekniken för att fånga det är en annan femma. Jag gör mitt bästa men känner att jag är begränsad av teknik som inte tänker som jag. Att bli vän med kameran, micken, sladden, datorn är en av mina uppgifter.
Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den mätta dagen, den är aldrig störst.
