fjärde dagen

Idag hade grupperna samling med Anna Carlson. Vi fick sträcka på oss och känna hur kroppen blir mjukare när den är uppvärmd. Var sitter de engelska glosorna? I armbågen? Rör hela kroppen med stora och med pyttesmå rörelser. Sedan fick alla gå runt i en ring och massera ryggen på den som står framför. Alla grupper fick sedan rita det de kom ihåg av världskartan på stora papper. Ett svårt uppdrag, men en bra övning. Hur var det nu Japan förhåller sig till fastlandet och hur ser egentligen Sydamerika ut? Vad har vi gemensamt? Det finns ju massor men man tänker inte jämnt på allt. På post-it lappar fick alla skriva ner vad de kom på. Alla måste andas. Alla har eller har haft föräldrar....

Nästa övning var att skriva ner allt man kan göra med en tegelsten. Sedan allt man kan använda en tegelsten till. Bygga hus, kasta den i sjön, krossa den och göra mjöl av den och baka bröd på det, ha den som huvudkudde, ha den som bokstöd.

Mikael och jag är en del av filmargruppen och tog idag med oss en representant från var och en av de tre grupper vi har på HDK, upp på sjätte våningen och rum 618. Det visade sig vara ett litet klaustrofobiskt vitt rum med takfönster som påminner mycket om ett förhörsrum, men som är tyst och lugnt. Vi frågade de tre representanterna om namn; tidigare erfarenheter av konstarbete; val av gestaltning; vad som känns lätt; och vad som känns svårt; och avslutningsvis: tre sammanfattande ord om hur allt känns just nu.

Vår lärare Anna berättade en liten babbelstund om hur osäkerheten att välja något att arbeta med och gestalta kan gå över i ett hopp som blir ett krumsprång och som sedan utvecklar sig till en förhoppning. Förhoppningen kan leda till nya utsikter som blir löften som bubblar över av energi och blir till uttryck. Uttrycken förankrar sig och formar en berättelse som vill berättas på något sätt. Så blir detta oformliga till sist något fast som med hjälp av vår fantasi vill bli något mer. Som en tegelsten som ska komma in i ett sammanhang och bli en byggsten i ett konstverk. Det vi vill säga vill vi uttrycka med något uttrycksmedel och den processen behöver tid, eftertanke och engagemang för att landa. Vi avslutade dagen med att gå till konsthallen och titta på en fortsättning på utställningen från Röda Sten. Den som skulle göra en levande performance i konsthallen var tyvärr sjuk.

Sammanfattning av vecka 39:

Vår filmargrupp har ju faktiskt kommit igång även om det känns lite osäkert just nu hur man ska lägga upp det hela. Vi har haft vårt första möte, träffat våra handledare Marie Bondesson och Per Buhre. Vi har även gjort vår första intervju och filmat på lektionerna som Anna har haft. Anna-Karin, Sara och Linus har varit på Fotohögskolan och intervjuat fotogrupperna och på Artisten och intervjuat scengrupperna.

På måndag skall vi träffas 09.00 på Artisten och börja sammanställa materialet vi fått in med hjälp av Linus och hans klipp och redigeringsutrustning.

Jag fick ett mail från Marie att vi kan låna en extern hårddisk av Bengt Franzén. Hoppas att det ordnar sig på måndag så att vi kan sätta igång.

Tredje dagen 29/9

Idag träffades vår grupp, filmargruppen, på Artisten för att äta frukost och diskutera gruppens uppgifter. Vi bestämda att vi ska försöka intervjua processens början och se hur alla deltagare försöker samla sig och ta det första steget. Från kaos till ordning eller från kaos till ett större kaos. Eller kanske helt tvärtom. Från ordning till kaos.

De första intrycken känns alltid omtumlande även om helheten börjar infinna sig som en byggnadsställning som ska försöka med att konstruera något. I morse vaknade jag förvirrat från en dröm jag varit mitt inne i. En bred oändligt lång korridor med kvadratiska öppna rum som var behängda med allt möjligt och möblerade och utsmyckade i starka färger. Alla mina vänner och nära och kära verkade finnas i dessa rum, fult sysselsatta med teater, akrobatik och konst. Jag sprang vilsen mellan de olika rummen för att hitta mat. Mitt projekt var tydligen att hitta mat och samla in och bråttom var det. Deadlinen var redan nästa dag. Överallt var det snålt med just mat. Ingen ville låna ut ens lite bröd. Min goda vän sedan många år tillbaks höll på med ett dansprojekt och kunde inte komma ihåg om hon hade någon mat.

Skönt att det där var en dröm tänkte jag när jag vaknade. Paniken hade funnits närvarande i drömmen och gjorde att jag kände ett påtagligt lugn inför dagen. Vi arbetar ju steg för steg och måste inte vara fix färdiga på en vecka utan kan planera tillsammans vad slutprodukten ska komma att bli.

Vårt nästa handledarmöte är den 11 oktober på Artisten. Sara Nord verkar vara en fena på musik och klippning av musik medan Linus (?) verkar vara en begåvning på just film och filmskapande. Anna Karin har en Canon som kan filma rörlig bild och Mikael har klippt en del i skolan. Själv kan jag just ingenting om film och undrar vad jag gör i gruppen. Jag vill ju lära mig hur man gör för att kunna arbeta med dokumentation och klippning i en framtida lärarroll. Ska jag arbeta som bildlärare är det naturligtvis en förutsättning.

Mikael och jag gick till Hdk och försökte få tag på Arild som var sjuk den här veckan. Jocke ersätter honom men var på möte och Mikael skulle gå och jobba. Efter lunch fick jag tag på honom och fick låna en videokamera som vi ska använda imorgon.

Vi pratade lite kort om ny teknik. Blue ray har inte slagit igenom som övergången mellan VHS och DVD gjorde. Folk ser inte riktigt vitsen med att införskaffa jätteplatt -tv och surroundsystem med XXX-allt 40000: -. Att ha en filmkväll i veckan kan räcka tycker vår familj. Naturen och allt annat måste också få ta sin tid. Tekniken är att leva det här livet så hållbart som möjligt. Inrätta rutiner. Läsa böcker. Skriva och komponera dagböcker där man klistrar in allt man varit med om. Sprida kärlek. Laga god & nyttig mat & duka fint. Prata med de älskade undulaterna. Gå långa höstpromenader. Prata politik med 18-åringen. Läsa böcker för 5-åringen. Gå på dansföreställningar med 10-åringen. Hitta klätterkurser till 13-åringen. Städa ut allt skräp. Liksom långsiktig planering.

Livet känns för kort. Det sägs att man lever i 29 000 dagar. Det ni. Det känns inte så långt. Läskigt att tänka så. Bäst att skynda sig att bli vuxen någon gång.Eller varför bliva stur, lilla klummerur. Är man inte vuxen innan 50 så måste man inte försöka, har jag hört.

Andra dagen

Idag var vi på Röda Sten och såg på en utställning. Vi fick gå runt och fundera över några frågor vi fått med oss för de olika konstverken. det var bra att ha ett program med sig och att försöka besvara frågorna - De hjälpte till att förhålla sig kritisk och uppmärksam. Ett bra sätt att arbeta med barn och ungdomar när man går ut på liknande utställningar. Jag hade gärna deltagit i en guidad tur, om det fanns möjlighet. Så här stod det i programmet angående utsällningens val av namn:

"Pandemonium - Art in a Time of Creativity Fever hämtar inspiration från John Miltons sextonhundratalsepos Det förlorade paradiset. Där var Pandemonium det palats som Lucifer och hans gelikar skapade efter att de fördrivits ur himmelriket. Det var en plats av kaos och tumult, men också av något spirande nytt och annorlunda. I Pandemonium sökte de skapa en ny värld, ett alternativ, om än ett djävulskt sådant." Lite för stora ord för en  sådan utställning kan jag ju tycka. Vem kom på det? Ett namn bör inte utge sig föra att vara något mer än det verkligen är. Som att göra en oerhört begåvad framsida till en bok som är billig glamour.

Göteborgs Internationella Konstbiennal 2011 ger tillfälle att reflektera över de stora omvälvningar som sker runtom i världen idag. Med förlorade paradis och fallna utopier i bakhuvudet, synar biennalen dagens turbulenta värld på jakt efter nya perspektiv och alternativa sätt att leva."

Första dagen

Idag har vi varit på HDK och skapat en blogg. Vi har även ritat av varandra, med vänster hand eller den hand man inte brukar använda när man tecknar. Det var nyttigt och gör att man slappnar av lite i sin självkritik.

Nu ska vi gå hem.