Sista dagen

I RÖRELSE
Den mätta dagen, den är aldrig störst.

Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,

där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

SKRIVEN AV KARIN BOYE. Ur diktsamlingen "Härdarna".

Den här dikten får tala för sig själv men har  följt mig genom livet. Kanske är det först  när man  blivit  VUXEN man förstår den eller så förstår man den lite mer ju längre tiden går. När jag var 12 förstod jag den på en 12 årings vis. När man är 43 förstår man den på en 43 årings vis. Vad nu det är för något. Budskapet är ju det vi har gått igenom under den här kursen: att det är vägen som är mödan värd. Att det händer saker med en själv och andra under tiden. "Under tiden" - vilket vackert uttryck. Vad döljer sig under den tid som obönhörligen passerar timme för timme. Vi lever bara i 29 000 dagar. Vår tid är kort och vi borde leva som äkta livsnjutare varje minut. Gör vi det? Kanske ibland, är mitt svar.

Vår kurs känns som om den kommer finnas kvar som en sorts saknad. Det finns så mycket som inte är klart än. Så många möten och tankar som inte är utvecklade än eller ens påbörjade.

Det sista jag vill säga är att jag beundrar er som håller i den här kursen. Ni är så fantastiskt kompetenta och professionella: Bengt Franzén, Anna Carlson, Marie Bondesson, Per Buhre. TACK! för värdefull tid. Och sedan vill jag tacka grupperna. TACK! för att jag har fått träffa er. Ni är väldigt speciella i mina ögon. Allihop.

Hej då och KRAM på er alla.